fridenpaden Inc.

Repliken kommer från förtexterna till filmen "Föryngringsprofessorn" (Monkey Business, 1952) vilket är en av de roligaste scenerna i hela filmen. Carys karaktär är ganska förvirrad. I förtexterna är det skådespelaren Cary som är förvirrad och vill starta filmen flera gånger innan förtexterna är slut. En röst säger hela tiden åt honom att vänta. Det är den scenen jag kommer att minnas i varje fall. Ett roligt sätt att leka med filmdiegesen. Filmen finns i en av Marilyn Monroe-boxarna jag äger. Det är underligt men det är alltid någon skådis i hennes filmer som är bättre än hon själv (Joseph Cotten i "Niagara", Ethel Merman i "Sex i elden", Bette Davis i "Allt om Eva") Den enda filmen hon riktigt glänser i är "Flickan ovanpå".


Jag har sett ganska många filmer med Cary Grant på sistone och tycket att han är riktigt rolig. Utseendemässigt borde han spela hjälten men låter sig sjunka ned till töntens nivå, och det gör han riktigt bra tycker jag.

Okej, jag har bara sett sju filmer. Av komedierna är "Arsenik och gamla spetsar" och "Det ligger i blodet" allra bäst. Men han är ju en mångsidig skådespelare som varit med i 64 filmer (enligt filmtipset). Den bästa thrillern jag sett är "I sista minuten" (North by Northwest). Nästa film blir nog Notorious (den har jag hemma).

Jag kan inte sova så jag tänkte att några bioupplevelser kan jag väl dela med mig. Inga långa anekdoter men sånt som kan hända på biografer från och till.

När Pulp Fiction hade premiär i Cannes så var det en kille som fick hjärtattack när scenen med adrenalinsprutan visades. Man kan ju fråga sig om det verkligen hände på riktigt eller om det var en pr-kupp. Mycket uppmärksamhet fick den i varje fall. En gång när jag var på Centrum (vilken film det var har jag glömt) så fick en man ett epilepsianfall. Det var ganska läskigt, man stoppade filmen och in kom ett gäng personal och bar ut honom ur salongen. Att komma in i filmen igen efter det var svårt.

Om jag ska fortsätta på Tarantinoanekdoter så fick man i extramaterialet till Reservoir Dogs reda på hur filmen visades under Sundancefestivalen. Man hade med möda producerat ett par cinescoperullar av filmen för att premiärpubliken skulle få extra stor upplevelse. Filmen skulle visas tre gånger på Sundance. Första visningen blev helt skev eftersom biografen hade fel typ av Cinescopeprojektor.  Under andra visningen så hade man en korrekt projektor men filmen fastnade och brann upp. Allt gick perfekt på sista och tredje visningen och tur var det eftersom det var på den som alla filminköpare satt. Jag har själv varit med om att filmen har fastnat. Det var under Ensam hemma 2: Vilse i New York. Just när the Sticky Bandits (Pesci och Stern, fd Wet Bandits) upptäcker Culkin på övergångsstället i New York så fastnar bilden, ungefär som om den pausas. Efter några sekunder ser man en liten svart fläck mitt i rutan som snabbt blir större och större. Till slut sprakar det till och filmen upplöses. Efter ungefär en kvarts paus sätts filmen igång igen men cirka fem minuter längre in i filmen.

Vi har väl alla varit med om att personalen inte drar bort ridån helt och hållet. Första gången det hände för mig var på Terminator 2 Judgement Day. Året var 1991 och jag hade min största fanati när det gällde Arnold. Det tog ett tag innan något gjordes och jag var fly förbannad. Men biopubliken gjorde inte mer än att muttra och gnälla, speciellt efteråt. Annat var det i USA. På det stora biokomplexet i White Marsh, Baltimore, tryckte jag mig ner i en sits långt fram i salongen för att få se Arkiv X-filmen. Nu handlar det inte om ridån. Ridån tas bort men ljuset släcks aldrig. Människorna blir tokiga och skriker som galningar. Men inget hjälper. Trailersekvenserna har för hög volym. Då händer något intressant. Snabbt organiseras ett kollektiv skrik. "On three!" "One, two, three" "Turn off the lights!" Det otroliga är att alla i publiken deltar ivrigt kraftfullt. Efter ett par försök så släcks ljuset. Snacka om kvickt agerande. Jag var imponerad.

Mer säker på min sak är jag när jag kommer med påståendet att alla har blivit störda på bion av sin medpublik. Det har hänt alla, alltid! Prasslande påsar, hostande och allmänt prat försegår ständigt och är ett otyg. Många idiotiska grejer har man varit med om. Jag minns Blair With Project när killen framför mig var femte minut kommenterar högt hur dålig filmen är. Varför går han då inte därifrån? Det är hans rättighet. Jag har hört om personer som gått på engelsktalande filmer som även kan tilltala yngre. Det har inte hänt mig men det är tydligen vanligt att föräldern översätter åt barnet. Herre gud, säger jag bara. Barnet får vänta på en dubbad version eller tills denne har lärt sig att läsa. Min favorit var när jag såg Lejonkungen på Rio. Ungen bakom mig kommenterade hela filmen igenom när en karaktär han kände igen dök upp på filmen. "Där är Simba", "Där är Pumba", "Där är Scar", "Där är Simba", "Där är Nala", "Där är Simba", "Där är Simba", "Där är Simba", "Där är Simba", "Där är Simba".

Tjejen i sitsen framför mig på "Dr Dolittle" kissade på sig. Personalen kom in med kattsand och hällde ut i gången. Klart det mest minnesvärda med den filmupplevelsen.

Jag fick inte med mig någon att se den danska Dogma-filmen "Festen", så jag gick själv. Ja...SJÄLV. Jag var helt ensam i salongen. Det har aldrig hänt mig förut och därefter. Jag flyttade sittplats två gånger bara för att jag kunde.

När polaren och jag var på väg till "Kill Bill 2" så gick vi förbi en godisbutik och köpte lösviktsgodis. Jag stoppade ner några lakritsbitar invirade i papper. De såg ut att vara ungefär som Dumle men med lakritssmak. Väl inne i filmen på den mörka bion stoppade jag in en bit i munnen. Till min överraskning hade biten ett hårt men tunt skal och inuti en stark flytande lakritssörja. Upplevelsen var så positiv att jag direkt bjöd polaren på en bit. En halvminut senare vrålade han till och svor som fan och hans farfar. Men det var för mörk för att se vad som hade hänt. När det tändes efter filmens slut så fick jag reda på vad som hade hänt. Han åt tydligen sådana bitar genom att bita av halva med tänderna. Därmed hade sörjan hamnat på polarens tröja. Av ren instinkt hade han kastat den kvarstående biten i sin godispåse varvid lakritssörjan hade lagt sig över resten av hans smågodis.

Ibland känner man på sig att det kommer en filmsekvens efter sluttexterna. När eftertexterna kom på "South Park" reste sig alla som vanligt och gick. Min polare drog i mig, först med ord och sedan handgripligt. Jag försökte övertala honom att något borde dyka upp precis i slutet. Men han ville inte tro på mina instinkter. Jag frågade då utkastaren på RIO (som frustrerat väntade på att jag skulle lämna salongen) om det kommer en slutscen. Han borde ju veta, eller hur? Bestämt svarade han att ingen sådant skulle dyka upp. Polaren tog honom på orden och gick. Jag kunde dock inte helt lita på biopersonalen utan stannade ändå. Och visst fick jag mig en filmsekvens i det allra sista. Polaren fick inte se den och visst påminde jag honom om den så ofta jag fick möjlighet till det (berättade dock aldrig filmsekvensen, det var hans straff för att inte vänta). Exempel på andra filmer man ska ha stannat i salongen för: "Mr Bean", "Pirates of the Caribbean 3", "Star Wars: Episode 1", "Superbad", "Ferris Beullar's Day Off", "Constantine" och kanske den viktigaste av de alla: "The Simpsons Movie" (Maggies första ord plus lite annat).

Ah, jag måste även berätta om när jag var på "The Green Mile". Visst var det en fascinerande historia? Jag blev så betagen av filmen att mitt under filmen insåg jag att det jag trodde var armstödet som jag drog högerhandens fingrar fram och tillbaka på var istället min kvinnliga stolsgrannes hand. Jag vet inte hur länge jag hade suttit och smekt hennes hand men hon sa ju inget heller. Kan det ha varit för att hon gillade smekningarna eller för att även hon var totalt insupen i filmen? Det måste ha varit filmens fel för att till höger om henne satt hennes pojkvän.

Jag biter på naglarna. Har alltid bitit på naglarna. Det har varit en nagel i ögat för mig ("quasi clavi in oculis", 4 Mosebok 33:55). Det måste sitta i generna för jag biter igen och igen och igen. I mina ungdoms år försökte jag sluta flera gånger. Anno 1993 hade jag kommit en lång bit på väg. Mina naglar såg hyggliga ut och jag trodde att jag hade lyckats att sluta den här gången. Men där gick jag bet. I och med den 130 minuter långa filmen "Jagad" med Harrison Ford fylldes min blåsa till bristningsgränsen. Jag har hittills aldrig lämnat en biosalong för toabesök (man missar ju lite av filmen då) så för att fokusera på något annat än min sprängfyllda blåsa så började jag bita på mina (då) långa naglar. Efter den upplevelser gav jag upp.

Allô, señor, betala!

Som filmfreak har jag märkt att när andra personer gör listor över vilka skådisar de anser är bäst så domineras de av manliga skådespelare. Här är en handfull kvinnliga skådespelare som alltid får mig att fastna framför tv:n.

Rachel McAdams är en av de där skådisarna som har fångat min uppmärksamhet på sistone. Jag tyckte hon var suverän i "The Notebook" (Dagboken) och såg nyligen hennes trevliga prestation i "Wedding Crashers". På Premieres site så läser jag att hon fick hur många blockbustererbjudanden som helst efter "Wedding Crasher". Lyckligtvis ratade hon pengarna för mer intressanta projekt. 2008 ska hon återkomma med krigsdramat "The Return" och framför allt som huvudrollsinnehavare i filmatiseringen av "The Time Traveler's Wife". Den ser jag fram emot.


Christina Riccis karriär efter genomslagsfilmerna om familjen Addams hölls sig till de intressanta (t ex "The Opposite of Sex" och "Buffalo 66"). På senare tid har hon fastnat lite i skräck- och thrillerträsket. Filmerna har varit okej men mindre intressanta. Framöver ser jag dock fram emot den magiska skräckhistorien "Penelope". Verkar vara tillräckligt originell för min smak.


Laura Linney är för tillfället en av mina favoriter. Självklart är hon bra i "Truman Show" men har verkligen visat fram fötterna de senaste åren i filmer som "P.S." "The Squid and the Whale" och "Man of the Year".


Molly Shannon behöver bara dyka upp i en film eller tv-serie för att få mig att skratta. Oavsett vilka dumma repliker hon har så levererar hon dom perfekt. Shannon spelade en allvarlig roll i Coppolas "Marie Antoinette" men jag skrattade ändå, ungefär som Peter Griffin när han såg "Philadelphia" med Tom Hanks.


Tills slut suktar jag numera efter varje film som Zooey Deschanel är med i. Hon gick mig blint förbi i fyra filmer innan hon fick mig att tappa andan i "Failure to Launch". Se även "Winter Passing" där hon har huvudrollen. Nu ska jag se om "Elf" för hennes skull.

THUNDERCATS WHAOOOOO!



Senaste ryktet i filmvärlden säger att manusförfattaren Paul Sopocy har blivit anlitad att arbeta på ett filmmanus som ska baseras på den gamla tecknade tv-serien Thundercats. Tillsammans med Starzinger var det min favoritserie bland tecknat på tv. Men man undrar om det verkligen är sant. Sopocy känner jag inte till och han verkar inte ha gjort särskilt mycket intressant tidigare. Men det vore i varje fall ascoolt om det skedde, det är ju i varje fall en Marvelserie. Kanske vi kan använda Lion-Os svärd och "see beyond sight".

Under en tid nu så har jag sett en poster för en ny film med Aaron Eckhart (från Thank You for Smoking).

Först trodde jag att det handlade om en ny politisk film som skulle komma när plötsligt en ny poster dyker upp någon vecka senare.

Visst är det ett PR-jippo men jag förstod det inte. Några dagar senare får jag för mig att jag ska googla "Harvey Dent" för att se vad filmen kan handla om och får helt andra träffar än de jag räknat med:
  

Som det är glasklart för er nu blev det glasklart för mig vad det handlar om: Den nya Batmanfilmen "The Dark Knight", och Eckhart ska spela Dent aka Two-Face. Hoppas den blir bättre än "Batman Forever".