Pengafeber...eller?
I söndags besökte jag Hagby och mina föräldrar. När jag insåg att jag skulle få skjuts hem så passade jag på att plocka ihop en del av mina gamla saker som fortfarande låg och dammade.
I en bunt med diplom hittade jag ett A4-ark där det stod "Grattis på 18-årsdagen". På pappret satt sex fasttejpade origamitjugor, vikta till skjortor med Akka som slips. Först tänkte jag: "Wow! 120 kronor som jag kan använda" När fadren sedan anmärkte åldern på tjugorna insåg vi att pengarna inte gick att använda. Det var de gamla tjugorna som inte är i ruljans längre. Eftersom de var ihopvikta så kan de inte ha något andrahandsvärde heller.
Idag, måndag, gick jag till Claes Ohlson på lunchrasten för att köpa en sladd till datorn. Där i en bärkorg fann jag en 500-lapp. Tyvärr såg jag även vilka som tappade den. Det gamla paret märkte inte att femhundringen hade slinkit dem ur fingrarna. I cirka två sekunder övervägde jag möjligheten men mitt samvete sa något annat. Den gamla tanten med sin gardinstång blev glad i varje fall.
På vägen hem stannade jag vid Sveaplan för att hämta ut ett paket. Framför disken hittade jag en silverfemma på golvet. Jag satte skon på den för att dra femman till mig...men den satt som muren, fastlimmad i golvet.
Resultat av tre händelser: Noll kronor.
Jag fick i stället glädja mig åt paketets innehåll:
I en bunt med diplom hittade jag ett A4-ark där det stod "Grattis på 18-årsdagen". På pappret satt sex fasttejpade origamitjugor, vikta till skjortor med Akka som slips. Först tänkte jag: "Wow! 120 kronor som jag kan använda" När fadren sedan anmärkte åldern på tjugorna insåg vi att pengarna inte gick att använda. Det var de gamla tjugorna som inte är i ruljans längre. Eftersom de var ihopvikta så kan de inte ha något andrahandsvärde heller.
Idag, måndag, gick jag till Claes Ohlson på lunchrasten för att köpa en sladd till datorn. Där i en bärkorg fann jag en 500-lapp. Tyvärr såg jag även vilka som tappade den. Det gamla paret märkte inte att femhundringen hade slinkit dem ur fingrarna. I cirka två sekunder övervägde jag möjligheten men mitt samvete sa något annat. Den gamla tanten med sin gardinstång blev glad i varje fall.
På vägen hem stannade jag vid Sveaplan för att hämta ut ett paket. Framför disken hittade jag en silverfemma på golvet. Jag satte skon på den för att dra femman till mig...men den satt som muren, fastlimmad i golvet.
Resultat av tre händelser: Noll kronor.
Jag fick i stället glädja mig åt paketets innehåll:
Ba ümf
Jag kände inte för att gå hem och sätta mig framför tv:n tills det var dags att gå och lägga sig. Istället tog jag mig en tur till konstmuseet. De hade ett föredrag om dadaism. Östeuropeisk dadaism.
Talaren är professor på konstfack. Föredraget var dadaiskt: osammanhängande, hoppande, återkommande, bizarrt, fokuserat, stammande, förträngande, sövande och nytt.
Som Seinfeld skulle ha sagt: det var ett föredrag om ingenting. Ploj. Skoj. Loj. Dada.
Svamp = mögel?
Mögel har besläktat min tillvaro i många skepnader och platser. Mest om jämt fanns det gråvita möglet i brödpåsar som fått bereda plats för nyare, fräschare bakningar. Påsarna går sin gilla gång inåt i skåpet och skapar så småningom sina egna bortglömda universa.
En gång hade jag fotsvamp. De gummiliknande avkommorna som flagnande simhudar mellan tårna såg efter avskalandet mer ut som tofu. Att smörja in fotfronten med salvor av salva fungerade när foten var placerad i högläge, vilandes på toalettstolens plastiga lock. Men att därefter ikläda sig strumpor och röra sig, medveten om även salvans förflyttning längs fotens längd, var ett mindre lyckat och därefter eftertraktat skeende.
Under en längre period hade jag en vän som kallades för Mögel. I början märkte jag ingenting. Jag hade dock mina föraningar. Mögel luktar inte men gror i den mörka delen av ens medvetande. Ofta är det för sent när den uppdagas och skadan är redan skedd. När jag slutligen renoverade i min bekantskapskrets följde onekligen en del av inredningen med. Möglet är borta men inte gladare är jag för det.
Idag har en ny svamp hittat in i mitt liv. Till skillnad från de tre andra så lyser denna med sin tillvaro och jag gillar den redan. (En del av charmen går inte att fånga med en kamera eftersom blixten förstör ljuset och jag vet fortfarande inte hur man använder kameran utan blixt).
Monica Backström. Boda
En gång hade jag fotsvamp. De gummiliknande avkommorna som flagnande simhudar mellan tårna såg efter avskalandet mer ut som tofu. Att smörja in fotfronten med salvor av salva fungerade när foten var placerad i högläge, vilandes på toalettstolens plastiga lock. Men att därefter ikläda sig strumpor och röra sig, medveten om även salvans förflyttning längs fotens längd, var ett mindre lyckat och därefter eftertraktat skeende.
Under en längre period hade jag en vän som kallades för Mögel. I början märkte jag ingenting. Jag hade dock mina föraningar. Mögel luktar inte men gror i den mörka delen av ens medvetande. Ofta är det för sent när den uppdagas och skadan är redan skedd. När jag slutligen renoverade i min bekantskapskrets följde onekligen en del av inredningen med. Möglet är borta men inte gladare är jag för det.
Idag har en ny svamp hittat in i mitt liv. Till skillnad från de tre andra så lyser denna med sin tillvaro och jag gillar den redan. (En del av charmen går inte att fånga med en kamera eftersom blixten förstör ljuset och jag vet fortfarande inte hur man använder kameran utan blixt).
Monica Backström. BodaPappa Pålsson tuggar långsamt på sin fisk
och jag har smetat halka på min sista slang.
Det är inte bara rödbetsgrytor som blir oätliga hemma hos Frid.
Kvällens film blev den tre timmar långa "Gandhi" från 1982 med Ben Kingsley i huvudrollen. Jag fastade inte ikväll men ett överflöd av korv blev det dock inte. Mer ett överkok.