fridenpaden Inc.

Det verkar vara konstiga brevens vecka.

Idag fick jag ett brev från Hemvärnet Norra Södermanlands bataljon. De hoppades på att jag skulle gå med. "När Du nu efter ett antal år ser tillbaka på Din lumpartid har Du kanske glömt det som var jobbigt och besvärligt och kommer enbart ihåg det positiva som gruppkänslan och kamratskapet."

För det första vill jag inte umgås med någon som skriver Du med stort d. Personen som skrivit detta vill vara kamratlig och skriver "du" men han måste ändå använda ett stort D. För det andra så kan man inte börja en text med att påminna mig om hur jobbigt och besvärligt det var i lumpen. De fortsätter med att skriva "Om de positiva minnena överväger kan jag erbjuda...". Det visar också på att om jag går med i hemvärnet så kommer jag få det jobbigt och besvärligt. Kanske får jag några vänner men jag har redan vänner.

Vilket ytterligt idiotiskt brev att skicka någon över huvud taget. Det här brevet fick jag för att jag inte längre är krigsplacerad. Om vi skulle hamna i krig någon gång sitter jag hellre i ett källarförråd och knaprar chokladransoner än sitter ute på Gotska Sandöns radarstation som ändå kommer att bombas det första som sker.

Under fredagskvällen hade vi Halloweenkväll för 10- till 12-åringar på Enköpings stadsbibliotek. Personalen var utklädda till vampyr, zombien Egon, häxa och spåkvinna. Mitt mål var att se ut som ett skelett. Måste ha lyckats eftersom två barn grät av skräck när de såg mig. Vi får nog arga telefonsamtal nästa vecka. But what? Det var ju Halloweenkväll!





All färg grötade ut sig i ansiktet när jag skulle tvätta bort det. Jag har fortfarande svart runt ögonen efter att ha duschat.

Var nere i källaren idag på jobbet och hämtade papper. En hel bal med papper stod och väntade. Efter en snabb huvudräkning kom jag fram till att varje bal innehåller 55,000 A4-papper. Visst borde den fantastisumman räcka en evighet? Det borde ta lång tid men vi använder så mycket papper i skolan att jag mår illa av att tänka på det. På en månad in i terminen stod statistiken på 23000 bara på bibliotekets kopiator.

Under min högstadietid hade vi inte ens datorer. Att ens fråga om att få använda kopiatorn var otänkbart. Istället kånkade vi runt med kollegieblocket i ena handen och blyertsen i den andra.

Jag var på Joar Blå i torsdags och såg Marcus Birro snacka iväg i sin monolog "Ord som makt och tröst". Han dissade sin svenskalärare rejält må jag säga. Min skolas svenskalärare sa att hon inte blev stött, men vem vet? Jag såg kvällsföreställningen klockan 19. Han hade även en föreställning mitt på dagen för Enköpings elever. Enligt Inger på Enköpings teaterförening så skilde sig språket lite mellan de två föreställningarna. Det var tyvärr nog mer tyglat på kvällen med massor av gamla kärringar i publiken. Birro gav en riktigt bra show. Asgarvade hela tiden. Bilden är tagen från Birros hemsida.

En extra kul grej innan föreställningen startade hände när jag satt inne på stadsbiblioteket och väntade. Birro kom in en halvtimme innan det började och ville låna en av sina egna böcker (kanske för att öka statistiken? De får ju i varje fall någon krona per utlånad bok). Just den han behövde fanns inne och han sa "Det var bra att den fanns på biblioteket". Jag kunde inte hålla käft så jag sa: "...eller kanske inte", med antydan på att ingen var intresserad av att läsa boken än han själv. När han sedan gick till utlåningsdisken sa han till kvinnan i disken "Den här boken är bra, den rekommenderar jag.", vilket jag tyckte var kul.