barnstinna familjer på film
På tvåtusentalet (eller som man skulle säga vid milleniumskiftet: på tjugohundratalet) har jag fått återhämta mig efter två horribla famljefilmer av 20th Century Fox, dvs de hemska "Fullt hus" och uppföljaren med den finurliga titeln "Fullt hus - igen". Steve Martin har aldrig varit sämre.
Det är dock postern till filmen som intresserar mig mest;
Den kan jämföras med:
Det finns många fler exempel. Summa summarum är att det är ett lättförtjänt sätt att få ett skratt. "Yours, mine & Ours" så jag precis nyligen. Den gav mig nästan skrämselhicka när Disneyloggan dök upp i början av filmen. Och visst hade den typiska Disneyinlägg så som plojscener i ultrarapid, djur som går berserk, föräldrar som pratar i sexmetaforer, en kort en lång en svart en vit en pojke en flicka en nörd en idrottsjockey en musiker osv osv osv. Orsaken jag klarade av denna film bättre än "Fullt hus" är nog just tack vare Disneyloggan i början. Jag var förberedd på det typiska för Disney och kunde fokusera på det som var bra. Det bästa var faktiskt slutet, och inte för att man slapp se mer. Hemska sekvenser var också de när barnen insåg att de gillade varandra och kunde hjälpa varandra. Allt blev så uppenbart och allt gick plötsligt så lätt att åstadkomma. Borde egentligen vara en typisk tvåa men jag svajar just nu. Quaid är även bättre än Martin nu för tiden.
Det är dock postern till filmen som intresserar mig mest;
Den kan jämföras med:
Det finns många fler exempel. Summa summarum är att det är ett lättförtjänt sätt att få ett skratt. "Yours, mine & Ours" så jag precis nyligen. Den gav mig nästan skrämselhicka när Disneyloggan dök upp i början av filmen. Och visst hade den typiska Disneyinlägg så som plojscener i ultrarapid, djur som går berserk, föräldrar som pratar i sexmetaforer, en kort en lång en svart en vit en pojke en flicka en nörd en idrottsjockey en musiker osv osv osv. Orsaken jag klarade av denna film bättre än "Fullt hus" är nog just tack vare Disneyloggan i början. Jag var förberedd på det typiska för Disney och kunde fokusera på det som var bra. Det bästa var faktiskt slutet, och inte för att man slapp se mer. Hemska sekvenser var också de när barnen insåg att de gillade varandra och kunde hjälpa varandra. Allt blev så uppenbart och allt gick plötsligt så lätt att åstadkomma. Borde egentligen vara en typisk tvåa men jag svajar just nu. Quaid är även bättre än Martin nu för tiden.
Kommentarer
Trackback