Anne på Grönkulla
Tro det eller ej, men det är svårt att pracka på yngre L. M. Montgomerys "Anne på Grönkulla". Den största orsaken är att den senaste utgivningen är alltför gammal; omslagen ser ut som något man hittat på en soptipp. Omslaget är 50 % av försäljningen och det tilltalar en inte det minsta. De utgåvor jag har hittat på sistone har både första och andra delen i ett, vilket resulterar i en finfin tegelsten eller dörrstoppare, eller kanske lövpress för de på spraydate som "gillar promenader i naturen".
Men man ska inte döma en bok på dess omslag (Go Bo Diddley!). Innehållet sprudlar. Idag har jag avslutat första miniserien som kom 1985, den med Colleen Dewhurst och Megan Follows. Miniserien är inte lika mäktig som boken men tillhör de goda få som lyckas. Jag räknar med att de flesta såg serien i början av 90-talet när den gick på tv. Strax därefter startade "Vägen till Avonlea", även den en bra men lite för utdragen tv-serie. Jag avslutar detta inlägg med ett Jack Lemon-fna som är taget ur tomma luften.
FNA!
Man måste hålla väskan på ett speciellt sätt, annars går den upp.
Men man ska inte döma en bok på dess omslag (Go Bo Diddley!). Innehållet sprudlar. Idag har jag avslutat första miniserien som kom 1985, den med Colleen Dewhurst och Megan Follows. Miniserien är inte lika mäktig som boken men tillhör de goda få som lyckas. Jag räknar med att de flesta såg serien i början av 90-talet när den gick på tv. Strax därefter startade "Vägen till Avonlea", även den en bra men lite för utdragen tv-serie. Jag avslutar detta inlägg med ett Jack Lemon-fna som är taget ur tomma luften.
FNA!
Man måste hålla väskan på ett speciellt sätt, annars går den upp.
Kommentarer
Trackback