Systematiska Fridh
Året är 1983. Jag går i första ring i lågstadiet. Fattar ingenting. Sätter mig i bänken när jag blir tillsagd att sitta i bänken. Har just lämnat "flicknamnet" Gustavsson hädan och intar stolta Fridh som jag hädanefter skall lyssna till. (Det är inte förrän långt senare H:et försvinner i en bisarr trädgårdsolycka och jag blir komplett.)
Låt oss se tillbaka. Förfärliga Fridh är redan vid ung ålder en systematisk pojkvasker som sorterar och kategoriserar. Samlandet av böjda ölkapsyler, amalgambitar urknackade från fallna mjölktänder och den där stenen som såg ut som en stenåldersyxa var mina stora intressen. Men jag hade även ett annat, mer hemligt och fanatiskt intresse.
I en liten grön anteckningsbok fyller jag i bilnummer från 001 till 999. Sida upp och sida ner fylls under detta år med MGB056, KDO325, DCF783 med flera. Min stolthet var AGT007 som kunde bli AGENT 007 med lite fantasi. Den såg jag köra förbi när vi åkte förbi polisstationen på Nygatan, med min näsa upptryckt mot bilfönstret och ögonen tindrande. Jag minns att jag ofta lämnade förskolan på Stensborgsgatan och gick till närmaste parkering där jag hoppades på nya fräscha nummer. Med anteckningsboken i största hugg satte jag mig med nervpirrande armar och ben i föräldrarnas röda Mazda på väg till... mig kvittade det var vi åkte. Så länge jag kunde upptäcka nya nummerskyltar var jag glad. En gång kom jag över en tidningsbunt med Wheels och Bilsport och plockade mina bilnummer från deras sidor. Jag skämdes över mitt agerande även om ingen ens visste om att jag samlade nummer. Jag skämdes eftersom min hobby fram till dess hade varit något genuint, jag hade sett bilarna i verkliga livet. Men här hade jag tagit nummer från fotograferade bilar som jag aldrig, aldrig skulle se i verkligheten. Det kändes fel och smutsigt. Denna händelse var nog vändpunkten i mitt samlande. Intresset svalnade och jag tappade till slut bort min lilla gröna anteckningsbok.
Över tjugo år senare kan jag sakna min bok som nog var starten till mitt ordningssinne och listskrivande. Bilnummerlistan kan ha varit fröet till min bibliotekskarriär som nu har tagit fart. Ni kan då tänka er hur fantastisk det låter när jag på Spanarna i P1 hör Per Naroskin prata om det nya fenomenet "Plate spotting" där vuxna män letar bilars nummerskyltar som om de vore fågelarter. Jag kan inte minnas att jag smög med min hobby vid sju års ålder men jag minns heller inte att jag basunerade ut mitt intresse för allt och alla. Redan då insåg jag vilken "alternativ hobby" jag hade gett mig in i. Naroskin och hans medspanare kom nära att håna hobbyn "plate spotting" av enda orsaken att det inte var något så etablerat som fågelskådning. Jag tror det mer handlar om skillnaden mellan listmänniskor och icke listmänniskor. Icke listmänniskor förstår inte det fundamentala behov som existerar hos en listmänniska. Det är inte objektet i sig som är det viktiga, vare det bilnummer, fåglar eller whiskysorter. Det är listan som allt kommer att kretsa kring. Ju närmare komplettering man kommer desto mindre viktigt blir själva objektet. Att fylla i och göra listan komplett gör våra liv kompletta. Tyvärr är glädjeberusningen kort när man inser att uppgiften har tagit slut. Då behövs det en ny lista och nya objekt för att fylla tomheten. Och så går tiden sin gilla gång.